Så systematiskt ljuger svenska journalister, analys från prof. Arnstberg

Sunday, 08 November 2015 22:15

Avpixlat har idag kommit med ett mycket värdefullt lästips på Karl-Olov Arnstbergs blogg. Han är medförfattare till bästsäljaren "Invandring och mörkläggning" 1 och 2, varav nr 1 kan laddas ner gratis här. Böckerna är också en viktig läsning för dem som vill få ärlig information om invandringsproblematiken.

"Så ljuger medierna

......

Så här skriver en bloggläsare om uppvaknandet:

För några år sedan såg jag er annons för ”Invandring och mörkläggning” i DN. Jag lade märke till den eftersom den skilde sig lite från mängden. Jag hade dock inte tänkt att köpa boken. Några dagar senare blev det en debatt om er annons. Jag tyckte att debatten var helskum och skaffade därför boken. Mycket bra bok. Lånade sedan ”Svenskar och Zigenare” på riksdagsbiblioteket. Mycket bra också! Jag kom då ihåg den sjuka debatten som följde på Jan Guillous program om polska zigenare i Malmö. Dessa båda böcker väckte mitt intresse för svensk politik och samhällsdebatt. Nu kan jag inte begripa hur jag kan ha gått igenom de senaste trettio åren utan att förstå hur manipulerad jag blev.

De två stora lögnerna
De två stora lögner, där medierna ägnar mycket energi åt att övertyga Sveriges medborgare, är att ”invandringen är nödvändig därför att svenskarna inte föder tillräckligt många barn” och att ”invandringen är lönsam”.
..........

Det går att skriva mer om de lögner som medierna serverar men jag lämnar ämnet här och koncentrerar mig på hur själva ljugandet går till. Om nedanstående nio punkter finns i ditt bakhuvud när du tar del av nyhetsflödet, så kommer det att bli svårare att lura dig.

1. Urvalet
Vilket material ska tas upp i medierna och vad ska inte beredas utrymme? Allmänt gäller att allt material som talar för invandringen bör tas upp medan material som talar mot invandringen bör hanteras snålt. Svenskars rasism är också ett välkommet material, medan svenskars protester mot invandringen inte bör beredas något utrymme, därför att detta anses spä på främlingsfientligheten i landet. Så här skriver t.ex. en bloggläsare:

Igår var det en ”folkets demonstration” på Sergels torg, uppskattningsvis 1 000 människor var där. Står det något om det i någon av de vanliga papperstidningars internetsajter? Nix, inte vad jag har sett. Men DN nämner en liten nazistdemonstration i Lund, av alla ställen. Och så den i Malmö för det romska tiggarlägret.

Medierna redogör för stora och problematiska samhällsfrågor, men det är viktigt att dessa inte kopplas samman med invandringen. Tar journalisterna upp PISA-mätningar och sjunkande skolresultat så ska dessa inte kopplas till invandringen. Skriver de om långa vårdköer, samma sak. Skenande socialkostnader, förortsvåld? Detsamma. Segregationen beror på svenskarnas ovilja att ”släppa in” invandrarna i samhället, inte på att invandrare själva väljer att segregera sig. Invandrare vill givetvis integreras. Får de bara chansen så. Allt material som hanterar invandrare som problematiska bör sållas bort.

2. Utrymmet.
Det budskap som förmedlas och blåses upp är att invandrare, även exempelvis muslimer från Somalia eller någon annan dysfunktionell stat, är precis som alla andra, också vi svenskar. Favoritmaterial är sådant som visar kreativa invandrare i en eller annan ”invandrarverksamhet” i Tensta, Rosengård, Bergsjön eller någon annan ökänd förort. Genom att ta del av vad media redovisar så förstår vi att alla är solidariska och tacksamma mot det svenska välfärdssamhället och att alla vill jobba, om de bara bereds en möjlighet. För säkerhets skull får vi också veta att invandringen är berikande. Den vitaliserar det annars så bedövande tråkiga Sverige. Gärna visas detta med reportage som skildrar färgstarka och kreativa ”nysvenskar”. Däremot kan Sura Sune i Sunne, som inte alls gillar det som händer med Sverige, sitta där i sin stuga och gnissla tänder. Något mediautrymme ska han absolut inte ha.

3. Språkbruket
Det är viktigt att mediakonsumenterna får klart för sig att invandringen är legitim och en chans för svenskarna att dra sitt strå till stacken, för att Sverige, Europa och världen ska bli lite bättre. Därför är det noga med ordvalen. Trots att Sverige, i jämförelse med andra europeiska länder, länge haft en avvikande hög invandring, så var och är begreppet ”massinvandring” otillåtet. Trots att det inte alls är sant, så är samtliga som söker asyl ”flyktingar”, åtminstone i medierna. De skriver om en ”flyktingkris”, medan det mer relevanta begreppet ”migrantinvasion” är totalförbjudet, de skriver om ”ensamkommande flyktingbarn” och bryr sig inte om att beteckningen ibland hamnar tillsammans med bildmaterial som talar ett annat språk.

Alla former av revirmarkeringar och missnöjesyttringar som svenskar visar upp, med avseende på invandringen – förbluffande få med tanke på vad som faktiskt sker – stämplas som rasism. En journalist får naturligtvis inte skriva ordet neger, det är rasism. Däremot får han ägna sig åt så kallad vitpixling, exempelvis retuschering av en bild på en mörkhyad person så att han eller hon framstår som vit vid publiceringen. Den som intresserar sig för judisk maktkoncentration är givetvis nazist. Den som hyser berättigad oro över att islam växer så snabbt i Sverige, sparkas ned från den offentliga scenen som islamofob. Det får man absolut inte vara om man är journalist. Människor som vistas illegalt i landet kallas för ”papperslösa migranter” eller kanske ”papperslösa flyktingar”. Med andra ord, media förfogar över en stor samling mer eller mindre vilseledande begrepp, som inte bara håller fast journalistiken och journalisterna i ett järngrepp utan också tuktar och vilseleder mediekonsumenterna.

4. Fokuseringen
En standardteknik bland journalister är att bryta ner stora skeenden till enskilda människoöden. Man visar exempelvis ogärna bilder på de människomassor som tar sig över Europas gränser och därmed sätter Schengenavtalet ur spel. Bilder på unga aggressiva och desperata män som med alla medel vill ”komma in” i Europa är inte något attraktivt mediematerial, därför att det skrämmer ju folk. I stället lyfter man fram utvalda människor, allra helst familjer. Ser mannen vänlig och ”modern” ut och kan han på engelska redogöra för hur svårt familjen har det, så är det förstklassigt mediematerial.

Ska journalisterna lyfta fram så kallade ensamkommande flyktingbarn, så visar de inte upp det typiska, det vill säga unga män, utan de yngsta man kan hitta – och gärna flickor, vilket det inte precis är gott om bland de asylsökande. Journalisterna fokuserar också själva flykten, den är dramatiskt och förstklassigt material. Övergripande gäller att de människor som kallas för flyktingar och som bereds utrymme i media, är offer för ett grymt öde. De har lidit tillräckligt och förtjänar att få en fristad i Sverige. Rapporteringen sker i ett ständigt pågående presens. Frågor om vad Sverige blir för land på grund av invandringen bereds inte utrymme – om man inte kan visa att den som söker asyl är exempelvis läkare och därför gör Sverige lite bättre. Då kan man passa på att drämma till Socialstyrelsen därför att de agerar alltför stelbent. Det är fritt fram för kritik av svenska myndigheter, dock aldrig för att de är för generösa i sina bedömningar.

5. Känslovädjan
Teve är här det överlägset effektivaste mediet och nyhetsjournalisterna där har efterhand blivit allt skickligare i att spela på tittarnas känslor. Katastroferna och räddningsinsatserna på Medelhavet har under sommaren och hösten fått mycket stort utrymme. Ett dött litet barn på en medelhavsstrand är fint som snus!

.........

Det som aldrig sägs är att dessa dramatiska händelser och tragedier utlöses av den europeiska migrationspolitik, som sprider sina löften om en bättre framtid. Här spelar Sveriges migrationspolitik en framträdande roll och journalisterna borde binda ansvariga politiker vid skampålen. Det sker emellertid inte.

Ett annat favorittema har romernas – förlåt, EU-migranternas – misär varit. Europeiska medborgare som har rätt att stanna högst i tre månader har bott i flera år i Sverige och åker utan bekymmer fram och tillbaka över gränsen. Påtalar journalister detta lagbrott? Nej, givetvis inte. Romerna är ju de svagaste, de mest utsatta, av Europas alla invånare.

Däremot tycker de om att grilla politiker som inte vet vad de ska hitta på. Det finns nämligen inga bra lösningar, om man inte accepterar att svenska skattebetalare ska försörja dessa illegala invandrare. Politiker får den farliga frågan hur de tar sitt ansvar. Ingen politiker skulle ens drömma om att våga svara att svenska politiker inte har något ansvar för rumänska romer, som på eget bevåg begett sig till Sverige för att tigga.

6. Besvärjelser
Detta är en mycket egenartad form av lögn. När media om och om igen upprepar utvalda fraser, så antas den svenska viljan att acceptera och på olika sätt stödja massinvandringen infinna sig. Det vanligaste tanketomma påståendet när detta skrivs är ”Sextio miljoner människor är på flykt och Sverige måste ta sitt ansvar”. Sambandet mellan de människor som befinner sig på flykt och det svenska ansvarstagandet är höljt i dunkel. Eller kanske är det så att det förväntas alla mediakonsumenter förstå? En annan besvärjelse, än mer gåtfull därför att den är rätt ut i det blå, är att ”vi får inte göra skillnad mellan vi och dom”.  ........

7. Dreven
Ett drev riktas mot en person, är en massaktion och det är bråttom. Det behöver inte handla om någon spontan aktion utan det kan vara en noggrant förberedd attack, av det slag som exempelvis den invandringskritiska pseudonymen Julia Caesar nyligen blev utsatt för. I en bloggkommentar på ”Det goda samhället” kan man läsa:

… vuxen-mobbarna utan skam i kroppen som kan skriva kilometerlångt om hur man skall stoppa mobbningen i skolan och lägga ut salvelsefulla, tårdrypande artiklar om vem som helst (fast med falska uppgifter); de som gjort själva lögnen till sin ”affärsidé”.

Eftersom jag själv, i samband med att jag på 1990-talet gav ut forskningsrapporten ”Svenskar och zigenare”, blev utsatt för ett drev och korad till ”Sveriges mest utskällde professor”, vet jag av erfarenhet att så gott som ingen av de journalister som attackerade mig hade läst eller ens hållit i den bok som utlöste drevet. Det fanns det nämligen ingen tid för. När drevet går så är det bråttom och då gäller det att hänga på. Att det i den situationen produceras lögner är begripligt men inte acceptabelt – i synnerhet inte när drevet tar formen av ett karaktärsmord.

8. Omdömesgillheten
Om vi får tro media så härjar hatet och rasismen fritt på nätet. De som skriver där är inte objektiva, inte omdömesgilla. De håller inte tillbaka ”olämplig” kunskap. Denna generalisering är en form av lögn. På nätet finns allt, det bästa och det sämsta. Nätet utgör också ett slags komplement till reguljära media i den meningen att där behandlas det som inte får sägas på den offentliga scenen. På nätet korrigeras och punkteras medias lögner. Men mer än så. Nätets brist censur blir den mylla där de kunnigaste och bästa skribenterna växer fram. På grund av medias självpåtagna tvångströja, så erbjuder de bästa av nätets skribenter en såväl mer insiktsfull som kunnig bild av invandringen och invandringspolitiken än reguljära media. Den som vill veta hur Sverige omvandlas på grund av invandringen får bäst veta det genom nättidningar och bloggar.

Eftersom media går kräftgång och nätjournalistiken expanderar, drar medias journalister en knivskarp gräns mot sina konkurrenter. Nätets mest framstående skribenter får aldrig släppas fram i reguljära media och medias journalister är inte tillåtna att citera det som skrivs där. Viss litteratur, som Gunnars och mina ”Invandring och mörkläggning I-II” får absolut inte recenseras på ett hederligt sätt i reguljära media.

Det är till och med värre än så, banbullan fungerar också åt andra hållet på så sätt att journalister som gillas på nätet för att de gör ett bra jobb, riskerar att få kritik på sina arbetsplatser och av andra journalister. Det måste vara något fel på deras journalistik, om den applåderas på ”fel” nätsajter. Så ser den mediala omdömesgillheten ut. För att precisera: när media underlåter att presentera den bästa kunskapen och de vassaste analyserna så ägnar de sig åt en form av lögn. Att censurera är att ljuga.

Den ”sanningen” får aldrig komma fram i pressen, radio eller tv. Där debatteras ”åsiktskorridoren” men de korrekta termerna censur och självcensur får inte nämnas. Där hävdas att reguljära medier är de enda riktiga nyhetskällorna, därför att de tar ansvar för det urval nyheter som de förmedlar till konsumenterna. På så sätt hjälper de till med att vidmakthålla det goda samhället. Se er omkring. Är dagens Sverige ett gott samhälle? Fungerar ansvarstagandet?

9. Maktens granskare
Visst ägnar sig media åt att granska makten. Journalisterna är väl medvetna om att såväl politiker som myndighetschefer fruktar dem. Att få besök av ”Uppdrag granskning” kan te sig farligare än när Skatteverket dyker upp för att göra en revision. Dessa granskningar är emellertid inte förutsättningslösa utan kan närmast betecknas som ”smällar” som makthavarna kan ta. Oftast handlar de om korruption eller att myndigheten gör ett undermåligt jobb. Det är väldigt sällan som media ställer politiker och myndigheter till svars när det gäller stora och tunga frågor. Grillar mediaArbetsförmedlingens chef när han säger att Sverige behöver en nettoinvandring på 64.000 personer per år?
Svaret är nej. Får Riksbankschefen något mothugg när han säger att asylströmmen är bra för Sveriges BNP? Återigen, svaret är nej. Sverige ligger i täten inom såväl EU som bland världens nationer när det gäller antalet våldtäkter.
Ställer journalisterna besvärande frågor till polisen? Nej så är det inte.

Media brister också i att göra kopplingar, som visar på hur politiker och myndigheter missbrukar sitt förtroende. När det visar sig att under de senaste fem åren har fem gånger så många skottskadats och fyra gånger så många skjutit till döds i de svenska städerna, jämfört med i grannländernas huvudstäder tillsammans, så gör inte medierna den uppenbara kopplingen till kriminella invandrarkretsar. När flyktingförläggningar och planerade asylboenden utsätts för bränder i Sverige, så fördöms de av såväl politiker som en enig journalistkår. Ingen säger att så här går det, när politiker missköter sitt uppdrag att svara för en kontrollerad invandring. I många svenska städer känner sig invånarna som om deras samhällen, av rikspolitiker och under journalisternas applåder, fylls med människor som det inte finns kapacitet att ta emot. Det gäller boende, det gäller skolor, socialtjänst, vårdköer, ja allt. Det är dessa övergrepp som utlöser asylbränderna men den förklaringen är förbjuden i media. Istället solidariserar sig journalisterna med makthavarna i ett fördömande. Att politikerna inte har något som helst intresse av den här typen av folkliga uppror och motaktioner är begripligt. Men varför är det så självklart för journalister att dölja sanningen och istället voja sig tillsammans med politikerna?

Att media lierar sig med politiken betyder också att det är fritt fram i media för politiker att framföra sina alltmer sekteristiska och verklighetsförnekande budskap. Samtidigt som det är helt stängt på den offentliga scenen för den som för fram välgrundad och allvarlig kritik mot invandringspolitiken, får vilka andra- och tredjerangstänkare som helst bland politikerna utrymme på morgontidningarnas debattsidor, bara de levererar ”rätt” budskap. I dag skriver exempelvis Elin Ylvasdotter, förbundsordförande för Socialdemokratiska studentförbundet, på Brännpunkt i Svenska Dagbladet under rubriken ”Flyktingar ingen belastning”:

Vinsterna med migration är stora och många. Det är ett välkänt faktum. Att skissa ett motsatsförhållande mellan invandring och välfärd är feltänkt. Invandringen är och har historiskt varit lönsam för Sverige. Det innebär på kort sikt en kostnad, men på längre sikt en vinst. /…/ Det är ledsamt att se hur debatten kommit att handla om belastning och kostnader. Flyktingmottagandet handlar i grunden om solidaritet och jämlikhet. Oavsett vad det kostar så ska Sverige hjälpa människor på flykt, det är vår plikt. Men det är också en stor möjlighet för Sveriges framtida samhällsbygge. Görs mottagandet på rätt sätt är detta en enorm potential för Sverige.

Och vilket är ”rätt sätt”, får man fråga det? Den här unga kvinnan bör väl mest rättvisande betecknas som politiskt vilseförd och godtroget enfaldig. Eller kanske hon arbetar på sin politiska karriär och är fullt medveten om att hon serverar en politiskt och medialt attraktiv lögn? I båda fallen är det lika illa, men det är uppenbart ingenting som bekymrar Svenska Dagbladets brännpunktsredaktör."

Andra varningar inför ödeläggandet av Sverige på White TV:

Invasion av soldater utan uniform, inte äkta flyktingar Upd 1.Nov;

Är bränder av flyktingboende rättfärdigade av nödrätten?

Bilderbergare och fd Goldman Sachs ordförande Peter Sutherland aktiv i migrationskriget mot Europa;

USA:s migrationskrig mot Europa skall också fördröja finanskraschen;

Polisen och tullen har tappat kontrollen över Sverige och Tyskland;

Flyktingsmugglare förgriper sig mot kvinnor och barn

Den organiserade flyktinganstormningen skall krossa Europas nationer;

Orsaken till flyktingkatastrofen efterfrågas inte av politiker och journalister då de själva är medskyldiga;

Demokratisera Sveriges invandringspolitik!;

Alternativa media gör säkerhetstjänsternas jobb att avslöja asylanter som IS-terrorister;

 

You must be logged in to comment.